De olika teknikerna för produktionen skiljer sig åt i råvaror, mognadsgrad och produktionspotential. Rötning står för merparten av dagens produktion, medan förgasning och metanisering kan bli viktiga för att skala upp produktionen framöver.
- Rötning är det vanligaste sättet att producera biometan på. I processen bryter mikroorganismer ner organiskt material i en syrefri rötkammare. Då bildas rå biogas som främst består av metan och koldioxid. Rå biogas kan uppgraderas till biometan genom att koldioxid och föroreningar tas bort. I dag används främst våta avfall och restprodukter, till exempel matavfall, avloppsslam, gödsel och avfall från livsmedelsindustrin i rötningsprocessen. Jordbruksrester som halm och energigrödor som vall har också stor potential.
- Termisk förgasning av biomassa kan användas för att producera biometan från träavfall, restprodukter från skogsbruket och annan fast biomassa som innehåller cellulosa och lignocellulosa. Vid förgasning bildas en syngas som består främst av vätgas och kolmonoxid. Efter rening kan syngasen omvandlas till biometan genom metanisering. Tekniken har stor potential, inte minst i Sverige, men ännu saknas storskaliga kommersiella anläggningar för biometan via förgasning.
- Metanisering av koldioxid med vätgas kan öka produktionen vid en biometananläggning. Koldioxiden som annars avskiljs vid uppgradering får reagera med vätgas och omvandlas till metan. Sådan metan kallas ofta e-metan, eftersom energiinnehållet kommer från vätgas som produceras med el genom elektrolys. E-metan kan också produceras från andra koldioxidkällor.
- Uppsamling av deponigas. Vid deponier där det deponerats organiskt material bildas spontant metangas i den syrefattiga miljön, vilken kan samlas upp och användas.
Rötning
I en biogasanläggning utnyttjas den naturliga rötningsprocessen genom att organiskt material, så kallat substrat, efter förbehandling läggs eller pumpas in i en lufttät rötkammare. Där bildas rå biogas som främst består av metan (60–70 procent) och koldioxid (30–40 procent), men också små mängder kvävgas, ammoniak och vätesulfid. Gasen är oftast mättad med vattenånga. Samtidigt bildas en näringsrik rötrest som kan användas som gödningsmedel.
Samrötning innebär att flera substrat rötas tillsammans, till exempel källsorterat matavfall eller slakteriavfall tillsammans med gödsel och jordbruksrester. Det ger oftast ett högre metanutbyte än när ett enskilt substrat rötas.
Många typer av organiskt material lämpar sig som substrat för rötning. Vanliga exempel är avloppsslam, matavfall, gödsel, restprodukter från jordbruk och livsmedelsindustri samt industriellt processvatten. I vissa fall krävs förbehandling för att processen ska fungera optimalt.
Rötningsprocessen
Rötningsprocessen kan delas in i tre huvudsteg: hydrolys, fermentation och metanbildning. Först bryter mikroorganismer och enzymer ner komplexa organiska föreningar till mindre föreningar, till exempel socker och aminosyror. Därefter sker fermentation, där bland annat alkoholer, fettsyror och vätgas bildas. I det sista steget bildar en särskild grupp mikroorganismer metan. Den gas som bildas, biogas eller rötgas, består främst av metan och koldioxid.
Uppgradering till biometan
För att biogas ska kunna transporteras och användas exempelvis som fordonsbränsle, matas in på gasnätet eller ersätta naturgas i olika industriprocesser behöver koldioxid avskiljas så att energiinnehållet höjs. Det kallas uppgradering. Även vatten och föroreningar, till exempel svavelväte och partiklar, tas bort. Uppgraderad biogas kallas biometan. Biometan kan också kylas ner till flytande biometan, som är mer energität och därför kan transporteras effektivt med tankbil eller tankbåt.
Termisk förgasning
Biometan kan också framställas genom termisk förgasning följt av metanisering. Då bryts biomassa, exempelvis träavfall eller restprodukter från skogsbruk och jordbruk, ner vid hög temperatur med hjälp av ett förgasningsmedium (luft, syre eller ånga). Vid produktion av biometan används främst syrgas- eller ångblåst förgasning, vilket ger en kvävefri syngas som främst består av kolmonoxid och vätgas. Om processen sker vid temperaturer under cirka 900 grader Celsius bildas också viss mängd metan och eten. Efter rening kan syntesgasen omvandlas till biometan genom metanisering.
Läs mer om förgasning av biomassa
När biometan framställs via förgasning eller rötning kan negativa utsläpp uppnås om den koldioxid som avskiljs i stället lagras permanent med CCS eller återanvänds i nya produkter med CCU. Om koldioxiden återanvänds kan den till exempel metaniseras till e-metan genom att kombineras med vätgas, läs mer om metanisering nedan.
Metanisering av avskild koldioxid
När biogas produceras bildas koldioxid som avskiljs vid uppgraderingen. I dag släpps den oftast ut i atmosfären, men den kan också nyttiggöras. Genom att låta koldioxiden reagera med förnybar vätgas går det att producera mer gas från samma mängd organiskt material. Det kallas metanisering. Vätgasen produceras med el i en elektrolysör med hjälp av vatten, och den metan som bildas av koldioxid och vätgas kallas e-metan.
Med metanisering kan en anläggning öka sin metanproduktion med 50–70 procent utan att tillföra mer organiskt material. Demonstrationsprojekt pågår på flera håll och tekniken är nära kommersialisering. Marknadsutvecklingen för vätgas och elektrolysörer blir därför avgörande för teknikens genomslag.
Även vid biometanproduktion genom förgasning kan gasutbytet ökas genom metanisering av den koldioxid som annars avskiljs.
E-metan kan också produceras vid industrier eller kraftvärmeverk där rökgaserna innehåller höga halter koldioxid som kan avskiljas och kombineras med vätgas.
Läs mer om e-metan och andra gasformiga e-bränslen
Deponigas
Metanbildning i deponier är en långsam process som kan pågå i 30–50 år. Deponering av organiskt material förbjöds i Sverige den 1 januari 2005, vilket gör att mängden deponigas minskar för varje år. Äldre avfallsupplag kommer ändå att fortsätta producera metan under överskådlig tid. Deponigas har ofta låg metanhalt eftersom processen inte är optimerad som i en rötkammare och för att luft ofta läcker in i deponin när gasen sugs ut med fläktar. Att samla upp och använda deponigas, eller förbränna den under kontrollerade former, minskar växthusgasutsläppen eftersom metan är en kraftfull växthusgas om den släpps ut i atmosfären.
Stor potential för ökad produktion av biometan i Sverige
I Sverige produceras fortfarande bara en liten del av den biometan som skulle kunna framställas. Potentialen finns framför allt i samhällets avfall och restprodukter samt i hållbar biomassa från jord- och skogsbruk. Industrins biogaskommission beskriver i rapporten Mer biogas till industrin! från 2025 hur svensk produktion av biometan kan mångdubblas med tillgängliga råvaror och ny teknik.
Sverige producerade år 2025 2,7 TWh biogas och biometan, men potentialen är betydligt större. Enligt Biogasmarknadsutredningen kan minst 30 TWh produceras från avfall, restprodukter och hållbar biomassa från jord- och skogsbruk. En europeisk studie anger Sveriges potential till 60 TWh till 2040, särskilt genom förgasning av skogsbaserade restprodukter vid sidan av rötning. Metanisering av koldioxid på större anläggningar kan öka potentialen ytterligare.
Figur: Potentialen för produktion av biometan i Sverige. Källa: Industrins biogaskommission.
Uppskalning med bredare råvarubas och nya tekniker
Biometanproduktionen kan öka genom mer insamling och rötning av dagens substrat, som matavfall och gödsel. För att nå betydligt högre nivåer behövs också fler råvaror, större anläggningar, nya samarbeten och fortsatt teknikutveckling.
-
Fördubblad produktion genom mer rötning av befintliga substrat
Svensk biometan framställs i dag genom rötning av avfall och restprodukter från hushåll, livsmedelssektor och jordbruk. Produktionen kan mer än fördubblas genom ökad insamling och rötning av dagens substrat, till exempel matavfall och gödsel. -
Rötning av nya substrat från jordbruket kan ge mycket mer biometan
Användning av fler substrat kan öka produktionen ytterligare. Stor potential finns i halm, vall, mellangrödor och annan hållbar biomassa från jordbruket, men också i park- och trädgårdsavfall. Sådana substrat kan kräva utvecklad förbehandling och anpassade rötningsprocesser. Bioraffinaderier, där biometan är en av flera produkter, kan också bidra till ökad produktion, till exempel genom samtidig produktion av djurprotein, biometan och biogödsel från vall.
-
Stora volymer biometan från skogens restprodukter med ny teknik
Den största produktionspotentialen för biometan i Sverige finns i restprodukter från skogsbruk och skogsindustri, men också i träavfall. Sverige har mycket goda förutsättningar, men potentialen kräver kommersialisering av ny teknik, till exempel termisk förgasning med biometan som slutprodukt. Tekniken kan möjliggöra storskaliga anläggningar med kapacitet att producera 1–2 TWh biometan per år. Sverige ligger långt framme inom förgasning och biometan har producerats i både pilot- och demonstrationsanläggningar.
Ytterligare biometan genom metanisering
Vid biometanproduktion bildas koldioxid som ofta släpps ut, men som i stället kan reagera med förnybar vätgas och omvandlas till mer metan, så kallad e-metan. Tekniken kallas metanisering. Om den används på de flesta lite större anläggningar kan produktionen öka med 30–50 procent utan att mer organiskt material behövs. Det innebär att en potential på 30 TWh biometan i praktiken kan motsvara minst 40 TWh. Tekniken är nära kommersialisering, men genomslaget beror främst på kostnaden för vätgas, utvecklingen av elektrolysörer och att e-metan omfattas av styrmedel på samma sätt som biometan.