Några kor tittar nyfiket på oss när vi passerar ladugården. Här på Hagels­rums gård utanför Målilla finns 650 mjölkkor som ger sju miljoner liter mjölk per år. Gården på totalt 500 hektar drivs av familjen Birgersson som även föder upp kalvar och odlar fodergrödor.

Bakom stallarna tornar en röd cistern upp sig. En mindre med vitt, runt tak, står framför.

– Nu lämnar vi djuren och kommer in i biogas­fabriken, säger Tom Birgersson, äldste sonen i fa miljen som ansvarar för gårdens biogasproduk­tion.

Den större, och nyare, cisternen rymmer 4 600 kubikmeter gödsel och annat organiskt material som rötas till biogas.

Flytgödsel pumpas

Vi kliver upp längs en ståltrappa på utsidan av rötkammaren och längst upp, genom ett litet fönster, går det att se lite av den tjocka soppan – slurryn – som långsamt rörs om av en omrörare.

Tom Birgersson förklarar hur flytgödslet pum­pas direkt från ladugården till en brunn vid sidan av cisternen. Hit forslas även gödsel från en annan mjölkgård i närheten. I en annan brunn blandas fast material i slurryn till rätt konsistens som värms och leds in i själva rötkammaren.

Så långt inget konstigt. Det finns gott om svenska gårdar som tillverkar biogas. Desto mer unikt är det som Tom Birgersson visar härnäst. Han öppnar dörren till en lång, containerliknande byggnad.

– Så vitt jag vet är detta Sveriges minsta privatägda uppgraderingsanläggning för att tillverka fordonsgas, säger han.

Färdig att tankas

Biogasen leds genom ett rörledningssystem förbi filter, kompressor och membran. På vä­gen försvinner biprodukter, vatten och kol­dioxid så att gasen som kommer ut håller en metanhalt på 97 procent. Med andra ord, for­donsgas, färdig att tankas.

Produktionen uppgår till omkring 10 giga wattimmar biogas årligen. Genom ett avtal med Eon säljs den på biogasstationerna längs E22:an där Kalmar länstrafik sedan några år tillbaka kör majoriteten av trafiken på biogas.

Med lite trimning skulle det gå att öka pro­duktionen till 14 gigawattimmar, förklarar Tom Birgersson. Men för att kunna sälja mer gas behövs också någonstans att sälja den. Lösningen i familjen Birgerssons fall är att inte bara tillverka drivmedel, utan att också sälja det vid egna tankstationer.

Tom, Åke, Hanna och Jakob Birgersson driver Hagelsrums gård tillsammans.

Fyra tankstationer

Den första biogasstationen öppnade strax före jul i Målilla. Den andra är på väg att bli klar och kommer att öppna i Vimmerby. På tur står Högsby och sedan Hultsfred där Hagelsrums fjärde tankstation ska öppna i april.

”Att vi skulle satsa på mackar var något som växte fram undan för undan. När vi inte kunde hitta någon avsättning för vår gas, då fick vi skapa marknaden själva".

Åke Birgersson, Hagelsrums gård

– Det här området i inlandet har tidigare varit en vit fläck på biogaskartan, säger Åke Birgersson.

Målilla moderstation

Målilla fungerar som moderstation och lager för fordonsgasen. Från gården leds gasen dit i en drygt fem kilometer lång rörledning. Det var ett styvt jobb att få den på plats.

Sista biten genom Målilla underlättades av att kommunen valde att tidigarelägga ett byte av vatten­ och avloppssystemet och dragning av fiber.

Vi tar oss till tankstationen där en taxi med länstrafikens emblem just rullat in för tank­ning. Från och med årsskiftet går en stor del av servicetrafiken och skolskjutsarna i Kalmar län på biogas. Även kommunerna där Hagels­rums tankstationer byggs är på väg att satsa på biogasfordon.

– Deras policy är att ställa om till fossilfritt och jag tror att det kommer att bli en stor andel biogas, säger Åke Birgersson.

Allt fler frågor om biogas

Att de offentliga aktörerna börjar tanka och efterfråga biogas har varit en viktig förut­sättning för satsningen. Men både Åke och Tom Birgersson hoppas nu att även fler privat­personer skaffar gasbil.

Tack vare uppmärksamheten kring de nya tankställena ökar intresset och de får allt fler frågor om biogas.

– Det känns som om proppen har gått ur och klimatmässigt ligger vi ju helt rätt i tiden. Nu gäller det bara att biltillverkarna satsar på gas, men ökar konsumenttrycket så måste de till slut anpassa sig, det är min övertygelse, säger Åke Birgersson.

Resan från den första biogasanläggningen fram till i dag har varit lång och inte helt problemfri. Redan när familjen tog över gården 2008 hade Åke Birgersson börjat fundera på egen gasproduktion. Eftersom familjen sak­nade kunskap byggde man den första, mindre rötkammaren tillsammans med ett etablerat biogasföretag.

Lönsam affär

Från början var målet att tillverka värme och el för eget bruk och sälja elöverskottet. Men bara månader efter att gasproduktionen kom i gång 2011 störtdök elpriset.

– Alla kalkyler bara smackade ihop så vi bör­jade ganska snabbt fundera på hur vi kunde förädla gasen, säger Åke Birgersson.

Tom Birgersson läste då till civilingenjör i biokemi på Linköpings tekniska högskola. Han engagerade sig i gasprojektet och har spe­lat en nyckelroll i utvecklingen. När Länstra­fiken började prata biogas bestämde de sig för att satsa. Sommaren 2018 stod den större röt­kammaren och uppgraderingsanläggningen klar.

Nu rullar det på och enligt Åke Birgersson går satsningen med vinst. Men de stora inves­teringarna hade gården inte klarat utan stöd. För att bygga uppgraderingsanläggningen har staten via Klimatklivet skjutit till knappt 13 miljoner kronor. Även för tankstationerna och gasledningen har man fått 20 miljoner kronor från Klimatklivet.

Stora miljöfördelar

Utan dessa pengar skulle det inte ha blivit några biogastankstationer.

– Det hade varit mycket enklare om vi bara hade kunnat ägna oss åt produktion, men marknaden här är för liten för de större dra­karna så vi fick göra det själva, säger Tom Bir­gersson.

Han irriteras av att biogasen hamnat i skym­undan av eldrift – trots gasens stora miljöför­delar. Räknar man med att metanet i gödslet annars hade läckt ut i atmosfären blir utsläp­pen till och med negativa, påpekar han

– Vilket annat lokalt producerat bränsle kan du sitta och köra minus på?

Åke Birgersson håller med:
– Det är häftigt med det cirkulära. Vi tar göd­sel och kör runt det så vi får både bränsle och bättre gödsel som går tillbaka i marken. Det är en evig process.

Text: Marie Alpman

Läs artikeln i tidningen